Av Åsa Wallén-Mackenzie
När jag går genom min täppa därhemma tänker jag ofta på hur mycket trädgården speglar ett perspektiv som påminner om forskningens. Det är inte för inte som man använder termer som seed funding när man pratar om forskningsanslag; den typ av medel som avser bilda grogrunden för nydanande forskning. Och fröer, seeds, de är verkligen fantastiska bärare av framtida möjligheter.
Korta anslag får mig att tänka på kortlivade växter, små energipaket med dold potential – de kan fröa av sig. Ettåringarna, annuellerna (annuals), de kortlivade plantorna som energiskt satsar allt på ett kort, bjuder på prakt under en kort säsong. Men trots det kan även de bjuda på överraskningar. När de fröar av sig finns goda chanser att nya, härdigare, plantor dyker upp nästa år, och nästa, och nästa. Ofta på oväntade ställen, ställen där man trodde inget kunde växa, i asfaltskanten, i klippsprickan. Glädjen är stor över dessa fröplantor, seedlings, som ju funnit sin egen väg. Lyckosamma avknoppningar från den ettåriga satsningen på snabb prakt visar att ettåringarna minsann kan löna sig, även framöver. Som ettåriga forskningsanslag; vad kan de erbjuda i form av forskningsmöjligheter, möjligheter som fröar av sig, sträcker sig långt förbi en enda säsong.
Sen har vi tvååringarna, biennerna (biennials), vars livscykel är två år. De kan vara värda att vänta på. Ett tvåårigt forskningsanslag ger möjlighet till mer kontinuitet. En tvåårig satsning borde därför vara mer kraftfull än en ettårig. Mer tid att forska på. Men, risken är att man låser fast forskningen på en lägre finansieringsnivå om det tvååriga anslaget innebär mindre pengar än det ettåriga, per år. För vissa forskningsprojekt kan en större summa på en kortare tid vara mer givande i form av vad som kan uppnås, än en liknande summa spridd över flera år.
Vid morgonrundan i trädgården ser jag spår av digitalisplantorna jag planterade för flera år sen. Efter många idoga försök blommar det nämligen nu på flera oväntade ställen. Jag påminns då om vikten att inte ge upp, att hela tiden försöka göra ännu lite bättre. Precis som i forskningens vardag. Och precis så som en amerikansk kollega kommenterade sin inställning till refuserade anslag. Att ta lärdom. Istället för att nedslås, försöka ta ett avslag som en uppmuntrande spark att åstadkomma ännu bättre nästa gång. Idag blommar vita digitalis på flera ställen i trädgården, deras frön har spridit sig, bladrosetter etablerades uppenbarligen förra året. Det var inte enkelt att skilja dem från ogräs och många har säkert rensats bort, som alltför tidigt avslutade projekt. Avkortade trots potential. Men nu, äntligen, får vi njuta av blomningen, själva resultatet.
En lyckosam blandning av annueller och bienner håller trädgården livlig och vacker - och i ständig utveckling. Idéer frodas nämligen i sådan tillåtande miljö. Vissa idéer går att genomföra på ett-två år, andra får vänta, hållas tillbaka.
Sen har vi förstås stommen i trädgården, buskar, träd, perenner. Och rosor, trädgårdens drottningar. Att odla rosor är inget för den som saknar tålamod och stamina. Här pratar vi långtidssatsningar. Och behovet av rätt förutsättningar i omgivningen. En djup och bred grop i lagomt förbättrad lerjord, här ska plantan placeras, jord fyllas, och sedan ska den fina rosen som lockat oss till köp abrupt kapas. En stump blir kvar. Som ska växa upp till det fantastiska resultat vi ser framför oss, i vår inre blick. Att lyckas med trädgårdsrosor kräver tid, tålamod, vatten och gödsel. Med rosor riskerar man att få väldigt lite belöning de första åren. Men det sker tillväxt - även om vi inte ser den ovan jord. Innan det tar fart uppåt behöver de nämligen växa till rejält underifrån, rötterna tar sin plats i jorden, växer på djupet och på bredden. Ett enormt underarbete. Sen plötsligt, synliga resultat. Och vilka resultat sen! Långtidssatsningen lönade sig, denna gång. Men det vet man inte innan. Att odla rosor kan vara en risksatsning, och man får göra avvägningen om man vill/vågar ta risken eller inte. Vi kan kalla det högriskprojekt. Morgonens trädgårdsvända: klätterrosorna vi satte för fem år sedan, innan vi gav oss av på ett forskningsår i Bordeaux, har vuxit till sig och kan nu avnjutas i en doftande rosgång. Fem år av små steg framåt, och så plötsligt, ett tydligt och mätbart resultat.
Fem år, en sådan tidsrymd är nästan ogreppbar. Men framåttänkandet är detsamma, i trädgården och i forskningen. Man liksom kisar och ser resultatet framför sig. Den suddiga inre bilden som motiverar alla insatser att nå målet. Det vi startar idag kan bära frukt om några år. Dessutom, där man själv lämnar av kan någon annan ta vid. Frön som sprids och plockas upp, trådar av rötter och grenar som flätas samman till något större. Bilden man hade för sitt inre öga växer. Om resurserna finns.
Varför är det då så ovanligt med femåriga forskningsanslag, den tidsrymd som mer krävande forskning faktiskt kan ta? Tänk om det var ett minimum för fler anslag, inte ett maximum. Inte så att långa anslagsperioder per definition ger bättre forskning, eller att de högsta summorna alltid genererar den främsta forskningen. Men ändå, vi kunde åstadkomma så mycket mer om vi kunde ägna mindre tid åt att skriva ansökningar och mer tid åt att verkligen utföra forskningen.
Forskning, trädgård, inte alltid en dans på rosor. Viktigt att inte fastna i taggiga snår av avslag. Att istället välja att njuta av varje beviljat anslag, kort eller långt, eftersom det ger oss möjlighet att gå från idé till verklighet, att låta fröna flyga fritt och högt i vinden, gro och växa.