Under hösten har de varit knutna till STIAS (Stellenbosch Institute for Advanced Study), ett tvärvetenskapligt forskningsinstitut dit toppforskare från hela världen kommer för att arbeta i lugn och i kreativ frihet. Institutet finansieras bland annat av Knut och Alice Wallenbergs Stiftelse.
Daniella: Mitt projekt handlar om att utveckla min neuroforskning och att sprida avancerade stamcellstekniker, så som omprogrammering, till Afrika.
Göran: Mitt huvudprojekt här är att genomföra data-drivna analyser av stamceller i cancersjukdomen kronisk myeloisk leukemi.
Vad har varit mest överraskande?
Göran: Jag har imponerats av den höga sociala och professionella nivå som har genomsyrat hela vistelsen. Dialogerna mellan fellows, ambitionen att bidra till en bättre värld och de stora visionerna har gjort intryck. Och jag är inte förvånad över att sex av fellows under de senaste 25 årens har blivit Nobelpristagare…
Daniella: Institutet! En otroligt stimulerande miljö, både när det gäller lokaler, omgivningar och kollegor. Samtidigt är det överraskande hur påtaglig segregationen är i samhället. Här möts fattigdom och välstånd. Det medför också mycket medmänsklighet och en vilja att hjälpa varandra.
Finns det något som du vill ta med hem till Fakulteten?
Daniella: Luncherna. Här äter man tillsammans varje dag, vilket gör det lätt att ses, prata och lära känna varandra. Det skapar en kultur av spontana samtal och diskussioner. Här blir man påmind om hur mycket man vinner på att tänka interdisciplinärt – det vidgar vyerna.
Göran: Fokus ligger på samtalet och diskussionen. Våra seminarier är designade så att mer tid avsätts för dialog än för själva presentationen. Närvaro är obligatoriskt och efteråt följer mingel med ännu mer diskussioner. Samtalen präglas av respekt, vänlighet och nyfikenhet – och håller mycket hög nivå. Här finns mycket att ta med sig hem.
Hur synkar en sådan här sabbaticel med familjen och livet i Lund?
Göran: Det har varit svårt. Tanken från början var att vi skulle åka hit tillsammans en hel termin, men då barnen som är i tonåren inte ville ta en paus från sitt liv i Lund så valde vi istället att jag skulle åka hit själv. Familjen kommer dock hit några veckor i december. Min fru Christine har dragit ett enormt lass hemma och för det är jag evigt tacksam.
Daniella: Bra, tycker jag! Jag tog med mig min familj, man och våra två barn som går i internationell skola här. Det har gjort att vi integrerats mer i samhället och fått nya erfarenheter och vänner. De har nog mer än jag sett en annan vardag än i Sverige. Vi har fått mycket tid tillsammans – och safari var en favorit.
Vad saknar du mest från Lund – bortsett från vädret och dina kollegor förstås?
Daniella: Den underbara adventstämningen. Här finns inte ett uns av julkänsla, eftersom det är 30 grader och sol. Och så saknar jag vår katt…
Göran: Min familj, naturligtvis!